Läs senare

Indien är målet – om man vill

ReportageBarn i Världen är en allmän kurs på Kristinehamns folkhögskola där målet är en tre veckors resa till Indien. Skolan betalar. Men själva resan är det minsta problemet. Det största problemet är att övertyga deltagarna att följa med.

01 Sep 2017
Indien är målet – om man vill

Viktor Sahlin var orolig för allt ljud, för luften, för dammet, för trängseln, för maten, den 14 timmar långa tågresan mellan Delhi och staden Varanasi i norra Indien. Brita Ahlenius försökte förbereda kursdeltagarna. Det är inte som att åka tåg i Sverige. Det är trångt, skakigt, sovvagnar utan dörrar, försäljare av det kryddstarka chaitéet som går förbi och ropar varje timme. Och toaletterna på tåget. De var inte som hemma. Indien både lockade och skrämde.

Viktor Sahlin är 24 år, lång, ljust hår, ett öppet och känsligt ansikte. Familjen består av pappa taxichauffören och mamma som är förtidspensionerad på grund av reumatism – samt tre katter. Han hade varit mycket på Arbetsförmedlingen, fick kontakt med företaget Arbetslivs Resurser som föreslog honom att gå Kristinehamns folkhögskola i Värmland, fyra timmars tågresa rakt västerut från Uppsala, strax norr om Vänern.

Viktor Sahlin var inte säker på om han ville följa med till Indien. Det fanns mycket han funderande över om han klarade av. Foto: Öyvind Lund

Första året gick han en allmän kurs med profilen Spel och lärande och upptäckte att det var en underbar skola. Andra året sökte han till den allmänna kursen med profilen Barn i Världen. Brita Ahlenius intervjuade honom, berättade om kursen och frågade om hur han såg på att resa till Indien. Är det många sökande till de 15 platserna hamnar de som vill resa överst i högen. Skolan betalar resan. Boende och uppehälle betalar man själv, ungefär 4 500 kr. Enda gången Viktor Sahlin hade varit utomlands var till Italien flera år tidigare.

– Vi har nog haft en del som valt kursen och inte varit så inställd på att följa med men som kommit med ändå och så har det blivit en jätteupplevelse. För många är det första gången utanför Sveriges gränser. Jag tror inte vi har dem som man har på till exempel volontärsutbildningarna och ska ut och rädda världen, säger Brita Ahlenius som ansvarar för kursen tillsammans med kollegan Christer Olsson.

Kursdeltagarna får en erfaren och kunnig guide med sig. Första gången Brita Ahlenius kom till Indien var 1999, då hon stannade i tio veckor. Hon läste religionsvetenskap på Karlstad universitet som har ett hus i Varanasi.

– Jag var livrädd men blev helt förälskad i staden.

Brita Ahlenius gjorde sitt examensarbete och sin magisterexamen i Varanasi när hon gick lärarprogrammet. Efter det blev hon antagen på stadens universitet och läste hindi ett år. Mellan 1999 och 2008 reste hon tillbaka varje år. Varanasi blev hennes andra hemstad. Sammanlagt har hon bott tre år i Indien. År 2010 fick hon jobb på Kristine-hamns folkhögskola och tänkte att nu är det slut med indienresorna.

– Och som kom chefen och frågade: Kan du göra något av det här med Indien?

Brita Ahlenius kände till en indisk privatskola i Varanasi, Vidyashram the South Point School, som ägs av en välgörenhetsorganisation. Där finns allt ifrån förskola till gymnasium. Skolan vill ge fattiga barn en möjlighet att få en bra utbildning. Man diskuterade ett samarbete och vårterminen 2013 for den första kullen deltagare till Indien.

 

– För två år sedan var det många som inte hade råd åka till Indien. Då gick skolan in och sponsrade resan, säger kursledaren Brita Ahlenius, som bott i indien i tre år. Foto: Öyvind Lund

Profilen har sju timmar i veckan, måndagar och fredagar. Höstterminen inleds alltid med en fördjupning i Barnkonventionen. Man har beställt Barnkonventionen in a box som innehåller en film, texter av barn från olika länder som skrivit om sin verklighet och olika värderingsövningar där kursdeltagarna får välja ut de artiklar man tycker är viktigast att sprida på skolan, till exempel genom skolans tv-monitorer, displayer och planscher och anordna rättvis handel-fika där man informerar om barnkonventionens artiklar.

– I år köpte vi in en spray som man kan spraya på asfalt. När det regnar kommer texten fram. När det är torrt syns den inte, säger Brita Ahlenius.

På fredagar ser man ofta på dokumentärer och spelfilmer som man sedan analyserar utifrån barnkonventionen.

– Vår målsättning är att en Barn i Världen-lektion inte ska vara likadan som resten av veckan. Vi gör saker ihop på de timmar vi har. Det ska inte vara läxor och deltagarna är med och styr en hel del, säger Brita Ahlenius.

Efter höstlovet tar skolan i Varanasi kontakt med Kristinehamn och berättar vad de vill samarbeta om.

– Förra året var det miljö. Då skrev deltagarna, på engelska, hur det bland annat fungerar med vindkraften, sopsortering, kompostering, kretslopp och hur det går till när man pantar burkar i Sverige. De har gjort intervjuer och fotograferat på soptippen och berättar om hur det går till när man källsorterar. De gör film eller skriver böcker som vi tar med till Indien och använder när vi jobbar med skolbarnen på Southpoint.

Barnen går i årskurs fem och använder materialet som läromedel. De har lärt sig så pass mycket engelska att de kan läsa engelska och tala med deltagarna från Kristinehamn.

– Ofta är resandekurser profilerade volon­tär­utbildningar med många gånger väl­utbildade ungdomar. Här har många jobbat innan, är inte färdiga med gym­nasiet och har kanske gått en annan allmän kurs på skolan, säger Christer Olsson som undervisar på den allmänna kursen Barn i Världen. Foto Öyvind Lund

Under hösten samlar man också in pengar till Southpoint, stöper ljus och säljer, samlar in pengar på stan, samtidigt som man informerar om skolan. Pengarna går till att sponsra två barn som får möjlighet att gå på skolan och till att köpa in material till skolan.

– Efter höstlovet kör vi varje vecka ett avsnitt med avstamp i Indien. Först vad det innebär att följa med på resan och så får de mycket fakta om Indien och Southpoint.

Efter höstlovet är det också dags för deltagarna att bestämma sig för om de ska följa med till Varanasi. Ansökan om visum ska skickas in och biljetter ska beställas.

Flera av skolans lärare uppmuntrade den tveksamme Viktor Sahlin att följa med på resan. Men det fanns också de som redan från början bestämt sig för att inte följa med.

– Jag hade velat följa med men jag är ensam med två barn, så det fungerade inte, säger Josefin Bengtzing-Pettersson.

 

– Jag hade velat följa med men jag har ensam ansvaret för mina barn , säger Josefin Bengtzing-Pettersson. Däremot följde hennes berättelse, My Lost Childhood med till Indien. Foto Öyvind Lund

Däremot följde hennes berättelse med, My lost childhood. Under höstterminen hade kursdeltagarna skrivit berättelser på temat ”When I was eleven” som skulle skickas med till de elvaåriga skolbarnen i Varanasi.

–Min bror hade Leukemi när han var mindre, så jag är uppvuxen på Karlstad sjukhus och sen Göteborg, på deras sjukhus där. Det är ett år mellan honom och mig, så sjukhuset var, typ, mitt hem.

När brodern tillfrisknade blev hennes mamma sjuk istället. Hon fick cancer, en tumör i huvudet.

Josefin Bengtzing-Pettersson ser på mig med allvarlig blick bakom stora glasögon med tunna bågar. Hon är 25 år, långt ljust och rakt hår, piercad överläpp och en tatuering är synlig på den högra underarmen.

– Min mamma dog när jag var elva år. Min pappa har alkoholproblem och det blev värre när min mamma gick bort. Så jag fick ta en föräldraroll, ta ansvar för min lillasyster, som var fem år.
Hennes bok, ett häfte skrivet på engelska och som följde med till skolbarnen i Varanasi, har hon illustrerat med fina och starka teckningar som utstrålar ett barns ensamhet och utsatthet.

Hur kändes det när de andra for iväg till Indien?

– Jag tyckte det var kul för deras skull.  Sen sitter man och lyssnar när de kom tillbaka. Vi gör ju så mycket annat under tiden. De har ju utflykter på skolan, det är inte bara indienresan vi har att se fram emot.

Inte heller Milla Karlsson följde med till Indien. Hon har tre barn och ett bonusbarn. Dem kunde hon inte lämna i tre veckor.

Under året arbetar deltagarna med olika projekt och lär sig bland annat hur man skriver en vetenskaplig rapport. De som reser till Indien har till uppgift att samla material och skriva med utgångspunkt i resan. Milla Karlsson gjorde ett projektarbete där hon ställde frågan om det var förenligt med FN:s Barnkonvention att växa upp med Jehovas Vittnen. Hennes föräldrar tillhörde Jehovas Vittnen. När hon var 16 år gick hon ur.

– När jag gick ur var det ingen som hälsade på mig längre.

Milla Karlsson ser yngre ut än sina 36 år. Det mörka långa håret är uppsatt i en hästsvans mitt på huvudet och sidorna är randigt kortklippta. Mörka markerade ögonbryn och bruna ögon som glittrar när hon ler. En tatuering sticker fram ur halslinningen och två på underarmarna.

När hon bröt med Jehovas Vittnen flyttade hon hemifrån. Efter åren i Jehovas vittnen hade hon ingen annan och valde, som hon säger, fel kompisar och några ”struliga ungdomsår” följde. När hon var 27 blev hon gravid.

– I samma stund bestämde jag mig för att få ordning på mitt liv, jobba, studera och ta hand om mitt barn.

– Jag har blivit medveten om rättvisefrågor och känner mer lust till att engagera mig och engagera andra, säger Milla Karlsson, som i höst studerar på socionomutbildningen. Foto Öyvind Lund

För Milla Karlsson var inte resan till Indien det viktigaste. Hon ville läsa in gymnasiebehörigheten och i höst nådde hon sitt mål och blev antagen till socionomutbildningen.

– Min motivation har varit själva tiden på skolan och lära mig så mycket som möjligt och förbereda mig inför högskoleprovet. Jag har ju drömt om att plugga till socionom, säkert mycket på grund av min bakgrund, och att lära sig skriva en vetenskaplig rapport var en jättebra förberedelse för universitetet.

 

I mitten av februari hade sju av kursens 15 deltagare bestämt sig för att följa med. Kursen har en blogg där deltagarna lägger upp bilder och skriver om sina upplevelser från resan. Förutom att de är på Southpoint får de själva ge sig ut på gatorna och samla information till sina projektarbeten.

– Jag har tagit väldigt mycket intryck från min lärare på universitetet. Vi var tvungna att ge oss ut och göra intervjuer och samla material till våra uppsatser, säger Brita Ahlenius. Vi har program varje dag men tycker det är viktigt att man får sin egen upplevelse av att gå på stan själv. Vi begränsar oss till det område vi bor i, så att de kan gå för sig själva, ta sig fram med båt, riksha och bil.

På bloggen skriver en av de resande deltagarna:

” Nu har jag varit i Indien i en dag och maten har än så länge inte varit något problem, att gå omkring känns redan nu som det kommer bli ett problem jag får kämpa med.”

Javisst följde Viktor Sahlin med till Indien. På bloggens bilder ser man honom tillsammans med barnen på Southpoint, åka riksha, stå utanför Taj Mahal och bli filmad längst upp i en minaret, alltid med ett stort leende.

För att skydda sig mot avgaser använde han munskydd. För att stänga ute den höga ljudnivån ute på gatorna lyssnade han på musik i hörlurar.

– Man blir lite tuffare när man har musik i öronen, som driver på när man går genom folksamlingar. En annan grej med musiken var alla gatuförsäljare, eftersom jag lyssnade på musik kunde jag stänga dem ute, säger Viktor Sahlin.

Det jobbigaste blev den 14 timmar långa tågresan mellan Delhi och Varanasi. När jag frågar hur det var med toan och om det var så illa som han befarade nickar Viktor Sahlin jakande och skrattar.

– Men det jobbigaste var sängarna. Jag är alldeles för lång för dem. Antingen ligger man med huvudet mot väggen och slår i huvudet varje gång tåget skakar eller så sticker fötterna ut så man vaknar när någon går förbi. På vägen tillbaka hade jag stukat foten, vilket inte gjorde saken bättre. Och så var det en gubbe som sålde chaité och kom förbi och skrek en gång timmen.

Hur känns det nu efteråt, när du gjort resan?

– Min komfort-zon är utvidgad. Jag vågar göra mer nu.

– Viktor var den som utvecklades mest under resan. Han var kolugn på slutet. Han var inte rädd för någonting sen, säger Brita Ahlenius.

När vi talades vid på telefon sa Brita Ahlenius att hon tyckte att Barn i Världen-timmarna var det som var den folkbildande delen.

– Allt vi gör på skolan är väl folkbildande men i andra ämnen har deltagarna ett fokus på sin behörighet. I Barn i Världen har vi lite friatyglar. Det här gör vi bara för att väcka intresse och engagemang. De flesta växer och får en annan syn på världen – och på Sverige.

ur Lärarförbundets Magasin