Läs senare

Hiphop, bildning & framtidstro

ReportageHiphop är den nya tidens folkbildning, menar forskaren Johan Söderman. Samma perspektiv har Glokala folkhögskolans hiphop-kurs i Malmö där deltagarnas personliga utveckling är viktigare än faktiska studieresultat.

av Staffan Myrbäck
06 Apr 2017
06 Apr 2017
Hiphop, bildning & framtidstro
Spinneriet på Globala folkhögskolan med Hiphop-kursen. Nicole Wiberg a.k.a NicVibe

Danzo Osai sitter och finslipar en låt i en musikstudio på Kulturhuset Framtiden, också kallat Spinneriet, i stadsdelen Sofielund i Malmö. Han syns knappt bakom sin keps med neddragen skärm eftersom han dessutom har huvan från luvtröjan ovanpå. Men troligen ger det en bra avskärmande effekt för maximal koncentration. I de här lokalerna möts kurserna hiphopmusik, urbankonst och filmlinjen som alla ges av Glokala folkhögskolan, som har sin huvudbyggnad bara några hundra meter bort längs samma gata. Danzo Osai går den förstnämnda, alltså hiphop-kursen, tillsammans med åtta andra rapfrälsta deltagare. Fler än så ska det inte vara, förklarar Ayla Shatz, en av kurslärarna.

– Gruppdynamiken och att man kompletterar och lyfter varandra är jätteviktigt. Alla måste få chans att ta plats och synas. Det är liksom själva grunden i kursen.

Danzo Osai tar en paus i studion, lyfter kepsens skärm något och berättar att musiken är allt för honom.

– Du vet, jag fixade visserligen skolan hyfsat. Men jag gjorde bara sånt som intresserade mig. Jag funkar så. Jag måste ha intresse för att bry mig, säger han.

 

Spinneriet på Globala folkhögskolan med Hiphop-kursen. Danzo Osai som går hiphopkursen sitter bakom rattarna i studion. Foto: Emil Malmborg

Musikintresset startade redan i nedre tonåren och hade han inte hittat dit hade han säkert hängt på stan med polare och gjort dumma saker istället. Nu har han hunnit bli 23 år och ägnar nästan all sin tid åt hiphopgruppen Black Benji. Sedan några år är de aktiva runt om på Malmös scener och har släppt flera låtar och videor. De samarbetar med dansare, filmare och grafittimålare och gör ibland hela shower på scenen där dessa inslag, som är hiphopens samtliga element, är inblandade.

– Det är fett coolt, säger Danzo Osai.

Men han ser också att en viktig pusselbit fattas, om gruppen ska komma vidare och kunna försörja sig på musiken.

– Vi skulle kunna ta världen med storm. Alla i bandet har stor talang. Men du vet, de kan inget annat än musik. Vissa kan inte ens läsa och skriva. De förstår sig inte alls på det här med sociala medier och att promota sig själv. Någon av oss behöver kunna det för att ta oss vidare, därför sökte jag mig hit, säger Danzo Osai.

Vi pausar lite där och zoomar ut från kursen på Spinneriet. För just med den insikten sammanfattar Danzo Osai några av huvuddragen i inriktningen på den forskning som Johan Söderman, docent i musikpedagogik, bedriver. Det var när Johan Söderman, som i grunden är lärare i musik och svenska, jobbade på Fågelskolan i Lund för sådär 20 år sedan som hans intresse för hiphop ur ett folkbildande perspektiv väcktes. Då var det 1990-tal, rapparen Petter hade just slagit igenom med skivan Sjätte sinnet och många hiphop-artister började sjunga på svenska istället för engelska. Lund och närliggande Malmö var på den tiden lite av ett hiphop-mecka, kulturen var stor i de skånska grannstäderna.

– Det är oerhört värdefullt att de hittar sammanhang där kunskap är status och som minskar risken att de hamnar i kriminalitet och missbruk, säger Johan Söderman som forskar och har skrivit om hiphop.

– Många identifierade sig med hiphop-kulturen eftersom den beskrev känslan av att inte tillhöra majoritetssamhället. Plötsligt såg jag hur ett helt nytt intresse för språket växte bland många elever, det blev status att kunna coola ord för att rappa snyggt, säger Johan Söderman.

Författandet av egna raptexter blev ett sätt för många elever att för första gången erövra språket på egna premisser och Johan Söderman började använda sig av hiphopen i sin svenskundervisning.

– Då uppstod ett helt nytt möte med eleverna. Det lyste i deras ögon.

Johan Söderman blev nyfiken på att lära sig mer, började läsa på om hiphop-kulturen och valde så småningom att studera vidare. Såväl kandidat- som magisteruppsatsen hade hiphop som tema. 2007 kom hans avhandling i musikpedagogik Rap(p) i käften: hiphopmusikens konstnärliga och pedagogiska strategier. Johan Söderman har sedan dess bland annat hunnit knyta starka band till hiphop-kulturens födelseland USA och fördjupat sig i hiphopens akademisering genom ett postdoktorsstipendium på plats i New York vid Columbia University.

– Kulturen har ju sitt ursprung i Bronx där majoriteten av befolkningen är afroamerikaner och hispanics. Bronx har framstått som ett utanförskapsområde i förhållande till mer välmående Manhattan och dagens ungdomar i svenska städers förorter kan känna igen sig i mycket av de strukturerna. Det är oerhört värdefullt att de hittar sammanhang där kunskap är status och som minskar risken att de hamnar i kriminalitet och missbruk, säger Johan Söderman.
Och han menar att hiphopen är just en sådan rörelse. Den kan öppna upp för en helt annan framtidstro. Johan Söderman ser stora likheter med arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och väckelserörelsen som var de som för drygt hundra år sedan drev fram folkbildningen i Sverige.

– När exempelvis väckelserörelsen kom, med Frälsningsarmén, blev det plötsligt möjligt även för dem som inte ägde ett piano att ägna sig åt musik. Och de fann en mening och ett sammanhang med förebilder från de egna områdena som uppmuntrade till utbildning. Det handlar i grunden om att vilja och tro på att man kan förändra världen, oavsett åt vilket håll, säger Johan Söderman.

Toritseju ”Toju” Jemide är själv hiphop-artist och lärare på hiphopkursen på Globala folkhögskolan. Foto: Emil Malmborg

”Each one, teach one”, är exempelvis ett uttryck som ofta används inom hiphopkulturen. Och just det beskriver ett slags tradition av att alla är varandras lärare och att de äldre lär upp de yngre som sedan plockar in de än mer unga.

– Det finns, precis som i andra folkbildande rörelser, en insikt om att bildning av de egna är vägen till förändring och möjlighet att påverka samhället, säger Johan Söderman.

Att använda sig av hiphop som verktyg i folkbildning behöver därför inte handla om att utbilda framtidens rapartister.

– Det handlar snarare om att utbilda framtidens kommunpolitiker. Hiphopkulturen har ju ett starkt politiskt engagemang. Det behöver fångas upp och kanaliseras, säger Johan Söderman.

Han lyfter studieförbunden som förebilder, många har diverse kurser och aktiviter med hiphop-inriktning. Och han tycker att många fler folkhögskolekurser än en specialinriktad, som den på Spinneriet i Malmö, skulle kunna använda sig av hiphop som verktyg i undervisningen. Man kan till exempel prova att låta deltagare rappa om alltifrån grammatik till litteraturhistoria, eller låta det bli inslag i kemi eller biologi, menar Johan Söderman.

– Och i samhällskunskapen är det självskrivet. Hiphopen handlar ju om att beskriva den värld vi lever i.

Han berättar om ett studieförbund i Småland som låter hiphopare rappa aktuella nyheter varje vecka i lokalradion i programmet ”Rap News”.

– Det blir som ett alternativt Rapport eller Aktuellt, fast i ett annat framförande. Vissa är kritiska mot att texterna kan vara grova, sexistiska och våldsbejakande. Jag tänker istället att de utgör en bra grund för diskussion.

Därför är Johan Söderman starkt emot censur av låttexter och avfärdar rädslor om att hiphopen kan förvärra polariseringar.

– Raptexter är ett slags beskrivning av rådande strukturer, om än tillspetsat och ibland lite mer rakt på. Jag ser texterna som en konsekvens av hur världen ser ut. Det är mot det kritiken borde riktas, inte mot hiphopkulturen i sig.

 

– Vi vill ge deltagarna självförtroende, att de ska känna sig sedda, inkluderade och växa som människor. De allra flesta här har dåliga erfarenheter från skolan, det här ska vara något helt annat, säger Ayla Shatz, lärare på Glokala folkhögskolan. Foto: Emil Malmborg

Vi återvänder till Spinneriet i Malmö. Nu har Danzo Osai lämnat studion och satt sig i de mjuka sofforna strax intill, tillsammans med de övriga tre deltagare som är här i dag. De ska utvärdera veckan tillsammans med Ayla Shatz och hennes kurslärarkollega Toritseju ”Toju” Jemide. De båda pedagogerna har egna artistkarriärer vid sidan om och jobbar enbart 50 respektive 25 procent på Glokala folkhögskolan. Det är tight, men går ändå ihop i och med att undervisningen är så fritt upplagd, säger Ayla Shatz.

– Deltagarna får ofta veckolånga projekt som de sedan ska redovisa. Och så tar vi in väldigt många gästlärare. Tanken är att de ska skapa sig ett kontaktnät i branschen med alltifrån producenter till artister och klubbarrangörer. Vi vill ge dem den möjligheten och inte vara en isolerad ö, säger hon.

Den här veckan har varit lite ovanlig, gruppen har haft föreläsningar med gästlärare varje dag. Det har varit som ett slags kick-off och inspiration inför denna termins slutprojekt.

– Men det är ju viktigt att vi som inte varit med er hela veckan får veta hur ni upplevde gästlärarna. Så vi vet om vi behöver förändra något, säger Ayla Shatz.

Långa diskussioner utbryter. Några har kritik, andra är nöjda. Det pratas om alltifrån stolsplaceringen under föreläsningen och huruvida alla som var där var lika inkluderade i diskussionerna, till samtal om bemötande, hbtq-frågor och jämställdhet. Ayla Shatz och Toju Jemide lyssnar och bekräftar.

Efter drygt en timme verkar alla ha fått ur sig det de vill ha sagt och under en kort bensträckare innan presentationerna av deltagarnas tidsplaner för slutprojekten, förklarar Ayla Shatz att det ofta blir så här. Det är vanligt att samtalen blir långa och att gruppen sitter och vänder och vrider på detaljer. Men det är något som hon och Toju Jemide låter vara, de till och med uppmuntrar det. För ett av huvudmålen med kursen är att ge deltagarna diskussionsvana, självkänsla och mod att ta plats.

– Vi fokuserar snarare på processen än på resultat. Vi vill ge deltagarna självförtroende, att de ska känna sig sedda, inkluderade och växa som människor. De allra flesta här har dåliga erfarenheter från skolan, det här ska vara något helt annat. Det ska ge dem tro på att de kan bli något, att det finns en plats och framtid för dem i samhället efter kursen, säger Ayla Shatz.

ur Lärarförbundets Magasin