Läs senare

Här föddes folkhögskolans pedagogik

ReportageEnligt sägnen var det den ursprungliga ägaren till Marieborg som inspirerade till skolans internationella engagemang och pedagogiska ideal. Men Bo Zelei grävde fram den egentliga inspiratören ur gömmorna, en fritänkande visionär som lade grunden till den moderna folkhögskolepedagogiken.

av Staffan Myrbäck
06 Mar 2017
06 Mar 2017
Här föddes folkhögskolans pedagogik

Slutet är hjärtskärande. År 1939 brevväxlar den nye rektorn, Robert Myrdal, med sin företrädare, Filip Stenson, som vädjar till Myrdal: ”Jag skulle i din frånvaro vilja ta avsked av det Marieborg, jag under hård och bitter kamp i alla fall har skapat. Jag har ju mina böcker och några få tillhörigheter att packa, det tar bara ett par dagar.”

Filip Stenson hade kämpat in i det sista men förlorat striden. Efter fyra år som rektor och lärare på Marieborg tvingades han lämna skolan. Därefter försvann han in i skuggorna och föll i glömska. Nästan.

I sitt arbetsrum en trappa ned i Moahuset från 1986 letar Bo Zelei bland pärmar och pappershögar i bokhyllan.

– Här är de, säger han och plockar fram tre A3-sidor ur bokhyllan och breder ut sidorna på skrivbordet. Vi tittar på Filip Stensons minst sagt detaljerade schema för läsåret 1936- 1937.

– Jag vet inte om det inspirerar eller förskräcker.

 

Schemat löper med linjer och tät maskinskriven text som förgrenar sig över de tre liggande A3-sidorna. Här finns ingen ämnesuppdelning som historia, svenska, samhälle, svenska, biologi, geografi, matematik.

Bo Zelei lyfte upp Stenson ur glömskan när han gick folkhögskollärarutbildningen 1996. Han skulle skriva sitt examensarbete och Svante Falck, kollega till Bo Zelei på Marieborg, var på honom och sa: ”Stenson, förstår du, honom ska du skriva om.”

– Jag hade aldrig hört talas om Stenson. Eftersom jag är historieintresserad kände jag direkt att det här skulle kunna vara någonting.

Svante Falck var med i Progressiv folkhögskola, en rörelse av folkhögskollärare på sjuttiotalet som var kritisk mot utvecklingen inom folkhögskolan och vill ha en förnyelse av folkhögskolan och pedagogiken. Filip Stenson blev en viktig förgrundsgestalt för rörelsen. Men det var också något i Filips Stensons person som fångade Bo Zeleis intresse. Han hade tidigare skrivit en bok om Finspån och ett avsnitt i boken handlar om lite udda figurer som gick sin egen väg och utmärkte sig på olika sätt.

– Jag tror att det hade betydelse när jag skulle skriva mitt examensarbete. Och så var det spännande med den här lite hemliga figuren som ingen berättade så mycket om.

– Det var Filip Stenson som förde in de internationella frågorna i Folkhögskolan och hans temapedagogik lever kvar på Marieborg, säger Bo Zelei som grävde i Marieborgs historia

Examensarbetet, som senare blev en bok, Filip Stenson och Marieborgsmetoden, var svaret på en fråga som följt Bo Zelei sedan han började på folkhögskollärarlinjen i Linköping 1996: Vad är bildning? Men framför allt, vem var denne ständigt återkommande Filip Stenson som han hört talas om på Marieborgs folkhögskola?

 

 

Robert Myrdal, bror till nobelpristagaren Gunnar Myrdal, var rektor i 23 år på Marieborg och hade konstruerat en officiell historik som hänvisade till att skolan arbetade i samma anda, nyfikenhet, kunskapssökande och internationella engagemang som herrgårdens ursprungliga ägare, Carl Bernard Wadström, vetenskapsman, uppfinnare och afrikaresenär på 1700- talet som var stark motståndare till slavhandeln.

Efter att Myrdal tillträtt som rektor odlades sägnen om spöket Wadström som kommer på besök för att se till att skolan fortfarande arbetar vidare i hans anda. Marieborgs internationella engagemang sades komma från honom.

Problemet var att det inte var sant. Var det någon som spökade var det Marieborgs förste rektor, Filip Stenson. I boken skriver Bo Zelei att de pedagogiska idealen och särskilt de internationella frågorna kom till Marieborg under Philip Stensons tid som rektor, åren 1934-1939. Här framträder bilden av en fritänkande och egensinnig visionär med en stark övertygelse om sina idéer om samhällsutvecklingen, framför allt om vad som borde göras och vad undervisningen skulle koncentrera sig på.

Det var en lundaprofessor som ledde in Stenson på folkhögskolan. När han, 31 år gammal, var klar med sin fil. kand. frågade professorn vad Stenson skulle bli. Stenson svarade: ”Filosof.” Professorn replikerade att Stenson i så fall måste ha något att filosofera om och rådde honom att göra en studie av folkhögskolan.

Sagt och gjort. Mellan 1928 och 1932 arbetade Stenson som lärare på Jakobsberg, Viskadalen, Hampnäs och Åsa folkhögskolor. Han hade tidigt nya pedagogiska idéer. På Åsa delade han in de studerande i mindre grupper, små studiecirklar i klassrummet. Varje cirkel utsåg en studieledare. Utifrån ett gemensamt frågebatteri sökte man svaret på olika frågor. Det handlade inte om att söka svar på enkla fakta utan om ”sambandet mellan olika fakta”, skrev Stenson.

 

Filip Stenson blev på sjuttiotalet en förgrundsgestatl för Progressiv folkhögskola, en rörelse bestående av folkhögskollärare som ansåg att folkhögskolan stelnat i sina former och sin pedagogik.

År 1934 grundade arbetarrörelsen i Norrköping Marieborgs folkhögskola och sökte en föreståndare för skolan. Stenson sökte tjänsten. Det fanns flera sökande men Stenson hade redan pedagogiska idéer och en färdig kursplan, vilket ledde till att han anställdes som föreståndare.

Grundstenarna i sin pedagogiska metod, som han så småningom skulle kalla Marieborgsmetoden, var Problemschemat, Självverksamheten och det Kollektiva samarbetet, en metod som Stenson senare skulle utveckla och beskriva i sin bok Fredens och samarbetets problem.

Stenson började med att inventera elevernas kunskaper. De fick svara på frågor om vilka ekonomiska, sociala och politiska händelser och problem som stod i förgrunden nationellt och internationellt, och vilka moraliska problem som för närvarande diskuterades. De fick inventera sina fientliga, vänskapliga och likgiltiga relationer till företeelser i tiden. Svara på frågor som: vad gagna oss mest, konkurrens eller samarbete? Är våld ett tecken på svaghet eller styrka? Vad menas med att handla förnuftigt?

Det schema Stenson ritade upp, som det framträder läsåret 1936-1937, var omfattande och mycket detaljerat. Anslaget var helt och hållet problemorienterat och satte in människan i ett världsperspektiv. Här fanns inte den traditionella ämnesuppdelningen. Man skulle söka sambandet mellan fakta, mellan Europa och Afrika, Europa och främre orienten, Europa och Indien, forntid och nutid, flodkulturer, medelhavskulturer, religioner och filosofier och mycket mer.

 

Eleverna fick en gemensam uppgift som bröts ner i mindre uppgifter som eleverna, två och två, arbetade med i samråd med lärarna och diskuterade disposition och förberedelse för redovisning. Varje elev agerade sedan som lärare och föreläste i sitt specialområde med lektion och tentamen. När eleverna tagit del av varandras kunskaper fick var och en skriva ner en redogörelse och reflektion över vad de lärt sig.

På våren avslutades läsåret med att de studerande redovisade sina kunskaper och färdigheter offentligt, vilket fick stora rubriker i lokalpressen. Tidningens reporter skrev att ”man har stannat vid dialogformen för föreläsningar, då den verkar frigörande, och två och två talade nu eleverna över så omfattande ämnen som Livsupphällets problem i totalöverblick, Europas kolonisationssträvanden i Orienten, Europas försörjningsproblem och Europa-Afrika.”

Reporten var förbluffad över vilka kunskaper ungdomarna inhämtat på ett halvår. Han skrev att en av eleverna tog till orda och uttryckte tacksamhet över att ha fått vara med under denna första kurs och att skolans arbetsmetoder gett dem mer än vad de trodde från början. ”Störst förtjänst härav har rektor Stenson, som varit både rektor och kamrat för oss”

 

Stensons arbetssätt var minst sagt ovanligt men inte unikt. En annan lärare som arbetade med liknande metoder var Björn Sterner som satt i tidskriften Folkhögskolans redaktion. Även han sökte metoder för effektivt grupparbete och kollektiv samverkan som han utvecklade på Brunnsvik och Viskadalen. Liksom Stenson använde Sterner frågelistor, sammanträden och rollspel där olika perspektiv på problem får mötas. Men Sterner hade en mer öppen metod och planerade undervisningen tillsammans med de studerande. Sterner menade att folkhögskolans viktigaste uppgift är att ”så gott det går lära våra elever tänka själva och handskas med det intellektuella arbetsredskapet, boken” och att folkhögskolan måste ”föra de unga till problemen och lära dem goda metoder för problemlösning.”

Nere i Bo Zeleis arbetsrum i Moahuset studerar vi Stensons mycket detaljerade schema. Där finns inte mycket utrymme för eleverna att påverka. I boken redovisar Bo Zelei dokument som visar att Stenson var uppskattad som lärare men elever vittnade också om att han kunde vara mycket styrande och stundtals så hård i sin kritik vid uppsatsskrivning och diskussioner ”att eleverna ej uppmuntrats till vidare studier eller diskussioner”.

Även om Stensons problemschema inte lämnade mycket utrymme till eleverna var det nya med hans idéer att eleverna inte skulle sitta passiva och lyssna utan själva vara aktiva och tillsammans söka kunskap som de redovisade för varandra.

– Idag styrs vi också mycket av kursplaner. Så frågan är om det är bättre att ha sin egen kursplan än en utifrån styrd plan, säger Bo Zelei.

Efter fyra år upphörde Stensons experimentskola. Skolan hade sedan starten brottats med svåra ekonomiska problem. Styrelsen föreslog en ny rektor, Rober Myrdal, och att Stenson skulle få tjänst som extralärare. Den främsta orsaken till förslaget, skriver Bo Zelei, var antagligen ekonomin. En annan orsak var troligen att styrelsen ville ha en rektor med närmare anknytning till arbetarrörelsen som kunde övertyga dess olika grenar att stödja skolan ekonomiskt. Även om Stenson anpassade sina mål utifrån rörelsens önskemål framträder ändå bilden av en fritänkare som följde sin egen vision och plan och som svårligen lät sig styras.

Men Stenson tog strid för sitt skötebarn. Han gick inte med på att fortsätta som extralärare. Stenson kontaktade namnkunniga personer som stödde honom i kampen om rektorsposten, bland annat studiecirkelns fader, den socialdemokratiske riksdagsmannen Oscar Olsson. Men det var förgäves.

När Myrdal kommer till Marieborg var skolan mycket sliten och förfallen. Han hade ett tiotal år bakom sig på folkhögskola och Stenson var en av de frågor han måste ta itu med. Stenson kände sig utmanövrerad. Han fick flera förslag men alla gick ut på att han lämnade Marieborg. Bo Zelei redovisar den gripande brevväxlingen mellan Myrdal och Stenson och hur Stenson kämpar en hopplös kamp för att ha fortsatt kontroll över sitt verk, fram till hans vädjan i sitt sista brev till Myrdal, att få ta farväl av Marieborg.

Men Stenson lämnade inte Marieborg som en bruten man. Redan under hösten 1939 var han med att grunda Fredshögskolan som skapats tillsammans med bland andra Karin Boye och Oscar Olsson och var direkt verksamhet där under det första verksamhetsåret. Men han skulle även lämna Fredsskolan på grund av samarbetssvårigheter.

 

Stenson skrev ett flertal böcker och titlarna säger något om hans engagemang. Han var tidig med Miljöfrågorna. Förutom Fredens och samarbetets problem skrev han Det planetära självmordet, Kampen om framtiden, Idéernas demokrati, I våldets återvändsgränd, Människan mellan liv och död. År 1963 tilldelades han Svenska freds- och skiljedomsförenings fredspris och 1971 föreslog danska Stortingets nobelkommitté att Stenson skulle få Nobels fredspris.

Det dröjde 38 år innan Stenson återvände till Marieborg, år 1978. Stenson var då 82 år . Han var överraskad av att finna att hans arbetsmetoder fortfarande var i arbete. Samma år dog Filip Stenson och det dröjde ytterligare 32 år innan han fick sin fulla upprättelse och skolan inrättade Stensonrummet, tack vare Bo Zelei.

I boken skriver Bo Zelei att Myrdal med viss rätt kände sig som den som lade grunden till Marieborgs verksamhet och profil. Han fick ordning på ekonomin och räddade skolan från nedläggning. ”Olyckligt är emellertid att den egentlige grundaren och den store pedagogen försvann ur historieskrivningen”, skriver Bo Zelei. Det var Stenson, inte Myrdal, som lade grunden till Marieborgsmetoden, både namnet och metoden.

Vi lämnar Moahuset och går över grusplan till den ursprungliga skolbyggnaden, en vitputsad byggnad med två flyglar där allt en gång började. En trappa upp ligger det nyinredda Stensonrummet, granne med Myrdalrummet.

– Det är skönt att de kan finnas bredvid varandra utan att det blir gräl och bråk.

 

Publicerad i nr Folkhögskolan nr 8 2012

ur Lärarförbundets Magasin