Läs senare

Fler diagnoser i allmän kurs

ReportageAllt fler deltagare på folkhögskolornas allmänna linjer har någon form av neuropsykiatrisk diagnos. Det ställer nya krav på pedagogerna. Men rektor Ingrid Nilsson tror inte att lösningen är att anställa specialpedagoger.

30 Dec 2016
Fler diagnoser i allmän kurs
Foto:

Hon slogs och var allmänt stökig, mobbades och mobbade. Rebecka Ström minns hela sin skoltid som hopplös.

– Ingen förstod vad jag behövde.

Rebecka Ström har adhd och Aspergers syndrom och dessutom en språkstörning. Hon fick diagnoserna tidigt, och ända sedan hon gick i ettan har hennes mamma kämpat med att få rätt stöd åt henne i de skolor hon gått i. Men inget har fungerat och i nian hoppade Rebecka hoppade av skolan. Hon gjorde ett nytt försök med gymnasiets aspergerklass, men nej. Hon lämnade skolan utan betyg.

Några år senare deltog hon i Sundsvalls kommuns verksamhet för personer med nps, neuropsykiatriska funktionshinder. Dit kom en dag Lollo Bjärgö på besök. Hon är lärare på Ålsta dagfolkhögskola i Sundsvall och håller i den studiemotiverande kursen, smf, där.

Rebecka Ström hade aldrig förut hört talas om folkhögskolor.

– Men jag tyckte det lät intressant. Eller. Jag tyckte hon var intressant och rolig, säger hon och petar Lollo Bjärgö i sidan.

Sedan några månader deltar Rebecka i den studiemotiverande kursen på Ålsta, med Lollo Bjärgö som lärare. Och plötsligt:

– Det bara funkar. Det är helt annorlunda här än på de andra skolorna jag gått i.

Kanske har det att göra med att eleverna är vuxna här, spekulerar hon.

– Det finns ingen mobbning eller utan-förskap.

 

Lollo Bjärgö ser varmt på henne. Det märks tydligt att hon värnar om Rebecka och de andra deltagarna som hon med varsam och samtidigt bestämd hand jobbar med att lotsa in på folkhögskolan. Det handlar bland annat om att i möjligaste mån anpassa undervisningen utifrån varje deltagares behov och förutsättningar. I Rebeckas fall betyder det struktur.

– Jag har aldrig fått så mycket skit för en mindmap som av Rebecka, säger hon med ett stort leende.

– Ja, jag hatar sådana. Det måste vara raka streck, säger Rebecka, som ser fram emot att nästa termin flytta sex mil västerut, till Ålsta folkhögskolas internatdel i Fränsta, och börja på den allmänna kursen där.

Rebecka Ström är ett typexempel på den tydliga trend som syns i statistiken över elevutvecklingen på folkhögskolornas allmänna linjer under de senaste tjugo åren. Omkring en tredjedel av deltagarna på allmän linje har någon form av funktionsnedsättning. Det är en ökning med 15 procent sedan 1997. Den största gruppen är just deltagare med neuropsykiatriska funktionshinder som adhd och Aspergers syndrom. Andra tydliga trender är att fler personer under 25 år och fler utrikesfödda med behov av språkstöd går på de allmänna linjerna.

Detta framgår av såväl Folkbildningsrådets Folkbildningens betydelse för samhället och en kartläggning som institutionen för beteendevetenskap och lärande vid Linköpings universitet publicerade 2015, av folkhögskolors lärmiljöer för deltagare med funktionshinder. Den senare bygger på statistiska analyser, enkäter med rektorer och lärare i landets samtliga folkhögskolor, några besök på plats och ett antal telefonintervjuer.

 

Kartläggningen resulterade i rapporten
Olika tillsammans. Av den framgår att andelen deltagare med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ökat drastiskt sedan millennieskiftet.

– Det känns som en naturlig del av samhällsutvecklingen, säger Ingrid Nilsson.

Hon är rektor på Ålsta folkhögskola och har arbetat i folkhögskolevärlden sedan 1989 (”jag har jobbat med nästan allt utom att vara vaktmästare”) och har alltså sett de tydliga förändringarna i fråga om vilka som går på allmänna linjen.

– Jag tror det handlar om hela vår tillvaro. Det ständiga informationsflödet och samhällsförändringarna i stort gör barn och ungdomar mer stressade och oroliga. Så det handlar inte bara om inlärningsproblematik, utan också om att de som kommer hit överlag är trasigare, säger hon.

Hon och hennes medarbetare har valt att möta det genom att skapa grupper av vuxna – lärare och elevassistenter – kring deltagarna och genom att jobba motiverande, bland annat genom social träning.

– Egentligen borde vi ha gemensamma måltider, eftersom många behöver träna på vanliga rutiner.

Det är också viktigt att skapa en så bra studie-situation som möjligt för varje individ, tycker hon.

– Den som vill ha lugn och ro ska få det och om någon önskar sig ren katederundervisning försöker vi tillgodose det också.

Just individanpassning är den pedagogiska strategi som används i de flesta folkhögskolor, för att möta ökningen av deltagare med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, enligt rapporten Olika tillsammans. Precis som på Ålsta folkhögskola är det också vanligt att försöka identifiera behov av särskilt stöd redan i antagningsprocessen, till exempel genom prova-på-veckor.

Ingrid Nilsson tycker att Ålsta folkhögskola lyckas bra med de deltagare som har nps, men tycker samtidigt att medlen från Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) är för låga.

– Om regeringen vill att folkhögskolorna ska ta sig an de här eleverna måste vi få mer resurser.

Många av dina kolleger runtom i landet har uttryckt önskemål om att kunna anställa special-pedagoger, enligt Olika tillsammans-rapporten. Hur ser du på det?

– Hm. Jag tänker att det finns två sätt att angripa det här. Det ena är att skita fullständigt i vilka problem det handlar om och istället utveckla det friska hos människor. Eller så ser man det ”sjuka” och hanterar det. Jag förespråkar det första, och i så fall måste specialpedagogernas kompetens användas lösningsfokuserat.

 

Hon skulle bara vilja anställa en special-pedagog om denna kunde bli en resurs för hela kollegiet, på liknande vis som en kurator och önskar att det fanns riktade medel att söka till detta.

– Att använda en specialpedagog i undervisningen känns inte intressant.

Läraren Lollo Bjärgö resonerar likadant.

– Bara att bli bemött som vuxen betyder mycket. Men jag som pedagog behöver förstås kunskap om de bakomliggande orsakerna till de här elevernas problem. Så visst skulle det vara bra om det fanns någon som kan ge rent praktisk input om hjälpmedel och så.

I sin sammanfattning av kartläggningen Olika tillsammans skriver författarna att det går att se folkhögskolorna som utbildningslandskapets ”sista utpost” och konstaterar att folkhögskolornas roll i de här sammanhangen har uppmärksammats mycket lite i debatten.

De drar slutsatsen, att den ökade andelen deltagare med funktionsnedsättning visar att ”det formella skolsystemet i allt större utsträckning misslyckats med just dessa grupper”, vilket de tror kan ha att göra med såväl bristande resurser som att kraven på att bli godkänd har höjts i och med de nya betygssystemen.

De skriver också att det finns en mer cynisk tolkning av ökningen av andelen deltagare med funktionsnedsättningar, nämligen att folkhögskolorna, mot sin vilja, blivit ”förvaringsplatser för individer som saknar andra valmöjligheter”.

Ingrid Nilsson håller med om beskrivningen.

– Det verkar som om vissa instanser i samhället ser det så. Att de tycker de kan stjälpa av de här personerna hos folkhögskolorna så de slipper bry sig själva. Men vi ser det ju inte på det sättet!

Hon kan känna frustration över den okunskap hon ser ute i samhället kring personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

– Det skapas ju otaliga projekt för de här grupperna, men ofta av folk som inte har erfarenhet och kunskap. De kanske borde vända sig till oss och be om input åtminstone. Eller ännu hellre ge oss pengar eftersom vi redan har kompetensen.

Bland förklaringarna till att folkhögskolor i regel lyckas väl med att ”komma till rätta med det ordinarie skolsystemets tillkortakommanden”, som rapportförfattarna uttrycker det, är ett inkluderande perspektiv, samsyn mellan rektorer och pedagoger och flexibilitet.

Möjligheten till lägre studietakt spelar också in, liksom kontinuerlig uppföljning av mål.

Det senare är något som hjälpt Simon Haapala, som går på Ålsta folkhögskolas allmänna linje i Sundsvall.

– Vi har prov efter varje kapitel. Då får man mer koll. Och motivation.

 

Simon kom hit efter en besvärlig skolgång med bråk och skolk, uteblivna betyg och dessutom noll stöd från sina föräldrar. Han har inga diagnoser, men säger ”ja, kanske” när Lollo Bjärgö påpekar att hans depressioner kan ha påverkat hans skolgång negativt. När studie- och yrkesvägledaren på gymnasiet inför tredje året föreslog honom att prova att byta till Ålsta folkhögskola tyckte han först det lät konstigt, men bestämde sig för att ge det en chans.

– Det var hur bra som helst! Här finns en gemenskap och lärarna är schyssta.

Och så ställer de krav, något han inte upplevde i vanliga skolan, där ingen ens reagerade när han skolkade, berättar han.

– Här hör både klasskompisar och lärare av sig direkt om man inte kommer.

Simon Haapala är inne på sitt andra år här på Ålsta folkhögskola och nu går allt i rätt riktning. Han har kompisar, egen lägenhet i stan, det där med att skolka finns inte längre på kartan.

– Det känns sjukt mycket bättre nu. Jag har mognat och känner att jag vill gå i skolan. Det är knappt jag fattar det själv.

ur Lärarförbundets Magasin