Läs senare

Får alla att förstå ADHD

reportageHanna Schött har diagnosen ADHD. Tillsammans med en speciallärare, yrkesvägledare och en psykolog bildar hon studerandestödsteamet på Birkagårdens folkhögskola. Stödet innebär att lärarna i Allmän kurs får mer tid till undervisningen.

Får alla att förstå ADHD

Hanna Schött hade misslyckats med sina gymnasiestudier och slutat i förtid. 20 år fyllda fick hon sin ADHD-diagnos. Sen gick allt slag i slag. Hanna Schötts pappa hade i sin ungdom gått på konstlinjen på Birkagården och tyckte att dottern skulle söka sig till skolan. Hon blev antagen och tre år senare fick hon sin gymnasiekompetens.

I Hanna Schötts klass hade flera ADHD och sista terminen frågade lärarna om någon av dem ville lära ut till andra deltagare hur det är att leva med ADHD. Hon var den enda som svarade ”ja”. Så med hjälp av fakta från bland andra ADHD-center, habilitering och hälsa satte hon ihop en PowerPoint, som visades för flera klasser och på lärarnas vårkonferens.

– En dag råkade jag höra vår speciallärare i samtal med en deltagare och jag tyckte att det lät konstigt, berättar Hanna Schött.

Specialläraren, Johanna Wennerstrand, jobbade med en deltagare och Hanna Schött hjälpte till att översätta vad deltagaren ville ha sagt.

– Då började jag förstå att Hanna hade den för-mågan och var en stor tillgång för oss, säger Johanna Wennerstrand.

När Hanna Schött gått ut Allmän kurs tredje år tog hon ytterligare några kurser på Komvux, sedan hörde Birkagården av sig. Den 1 november 2013 fick hon en tjänst som stödperson. Idag arbetar hon 75 procent på skolan.

– Tidigare trodde man att det var mest killar som hade ADHD, men det är lika vanligt för båda könen. Fast på tjejerna upptäcks det ofta senare, säger Hanna Schött.

Vid terminens början föreläser hon i allmänna kursens alla klasser och i den studieförberedande smf-klassen.

– När jag talar i klasserna är det ibland någon som kommer fram efteråt och säger att ”Precis så här är det. Jag kände igen allt.” Några är rädda för att tala om att de har ADHD, men det finns ingen som skäms för det.

 

Deltagarna ber Hanna Schött om hjälp med sina uppgifter. Vissa ”hänger” hon med dagligen, som med kompisar.

– Jag hoppar in i klasserna när lärarna ber mig och stöttar dem. Det kan handla om ordklasser, skriva en uppgift, gå runt och hjälpa folk.

När studie- och yrkesvägledaren Karin Ekstrand anställdes för tretton år sedan fanns det inget studerandestödsteam. Då var skolan tydlig med att det inte fanns någon hjälp att få för dem som hade dyslexi. Något år senare anställdes specialläraren Johanna Wennerstrand och första halvan av studerandestödteamet, sst, hade bildats.

– Lärarna kunde då satsa fullt ut på sina kompetenser och vi bidrog med de andra tårtbitarna, så att studiestödet blev bättre. Vi har hittat fram till många deltagare, som sett sin studietid som positiv och som lett fram till deras mål som yrkeshögskola eller universitet, säger Karin Ekstrand.

Förr trodde Karin Ekstrand på att varje deltagare skulle ses som ett oskrivet blad. Idag har hon ändrat sig. Ett skrivet blad gör allting lättare.

– Det finns en gammal idé om att möta individerna som oskrivna blad. Det har svängt, man förlorar en massa tid på att starta från ruta ett. De deltagare som klarar sig bäst är de som har en tydlig idé om hur de fungerar och som har utvecklat strategier för att kompensera sina svårigheter. De kan säga ifrån och hojta till: ”Det här behöver jag”. Självinsikten behöver utvecklas hela tiden och det är också något vi hjälper de studerande med.

Är det så att folkhögskolan städar upp efter gymnasieskolans misslyckanden?

– Ja, på sätt och vis städar vi upp. Men vi ser också att gymnasieskolan blivit bättre. Det är vanligare nu att folk har fått sin ADHD-utredning redan i gymnasiet, så var det inte förr.

Den fjärde personen i teamet tillsattes i augusti 2016, skolpsykologen Paulina
Rodriguez Milovic. Hon är anställd på 40 procent och inser att tiden inte räcker till.

– Men när tiden tar slut, tar den slut, säger hon. I flera fall kan hon också slussa deltagarna vidare till behandling.

Varför tror hon att så många som var tredje deltagare i allmän kurs har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och att andelen ökat så kraftigt de senaste 20 åren?

– Kanske vågar de berätta idag, kanske är de mer känsliga. Förr skulle man bita ihop, inte nu. Det kan också bero på ökad ohälsa hos unga och ökad förståelse för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Alla fyra i studerandestödsteamet reagerar på uttalandet som rektorn på Ålsta folkhögskola, Ingrid Nilsson, gjorde i förra numret av Folkhögskolan (Nr 6/2016). Hon var skeptisk till att anställa specialpedagoger för att möta deltagarnas och lärarna behov. Ingrid Nilsson menade att antingen struntar man i vilka problem det handlar om och utvecklar det friska hos människor eller så ser man det ”sjuka” och hanterar det.

Ingrid Nilsson förespråkade det första synsättet och betonade att hon bara skulle anställa en specialpedagog som en resurs för hela kollegiet, på liknande sätt som en kurator. Specialpedagogen skulle däremot inte alls användas i undervisningen. På Birkagården resonerar studerandestödsteamet på ett annat sätt.

– Att tala om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, npf, som en sjukdom är en allt för förenklad beskrivning. Vi är födda med det, och det är ett sätt att fungera på. Alla fungerar olika, det finns inget som är sjuk eller friskt. Däremot är flera saker jobbigare än andra och vi får ofta pröva oss fram, säger Hanna Schött.

I lärarrummet på Birkagården är det lunchdags och teamet hinner prata lite med några av lärarna. Ett populärt ämne för dagen är svt play-serien Skam som många vill prata länge om. Vi hinner också tala om lärarnas syn på studerandestödteamet, som nu blivit fulltaligt med psykologen.

– Teamet är ovärderligt för oss. Jag har inte ord för vad det betyder för oss lärare och för deltagarna. De som behöver det, blir sedda och motiverade för sina studier. Och jag hinner med undervisningen på ett annat sätt. Nu när det finns resurser till studiestöd kan jag hålla mig till kursen, säger Åsa Norberg, lärare i svenska och ekonomi.

– Inga elever blir utpekade eller känner sig utpekade. Många känner i stället att de tror på sig själva och sedan är de självgående. Alla lärarna får också npf-utbildning, är engagerade i frågorna och pratar med varandra. Vi lärare får handledning gemensamt och kan diskutera enskilt med psykologen om vi behöver det.

 

Vi lämnar lärarrummet och beger oss till arbetsrummet som Karin Ekstrand och Paulina Rodriguez Milovic delar. En av kursdeltagarna, Alma Ström, finns också där. Hon går sitt andra år i Allmän kurs. Diagnosen ADHD fick hon redan i nian. Hon tog studenten men nådde inte fram till gymnasiebehörighet. Hennes pappa pushade henne att läsa vidare och Birkagården var den enda skola hon sökte till. Hon var jätteförkyld när skolan skulle börja, var borta de tre första veckorna och fick hög frånvaro.

– Första dagen jag kom till skolan var det upprop av deltagarna på närvarolistan. Så hördes mitt namn och någon sa: ”Stryk henne, hon går inte här.” Då sa jag: ”Jag är här”. Alla blev förvånade och glada över att jag äntligen kom och läraren sa: ”Kul att du är här”. Man kände sig oerhört välkommen. Jag hade tappat gnistan att plugga men snart kom den tillbaka.

Alma Ström fick mejladresserna till Hanna Schött och Johanna Wennerstrand för att hon skulle kunna jobba ikapp de andra.

– Dessutom kickas man om man har för hög frånvaro, säger Alma Ström.

– Kanske är det inte ordet ”kickas” som ska användas här, rättar Karin Engstrand småleende och berättar om skolans närvarosystem.

Birkagården har ett regelverk för att öka motivationen och därmed minska frånvaron. Var femte vecka får deltagarna ett tydligt varningsljus: grönt, gult, orange eller rött. Grönt betyder att närvaron är bra och rött ljus att man inte kan få godkänt.

– Det är det Alma menar när hon säger att någon kickas. Men det sker aldrig utan att man har fått många varningar och haft samtal där deltagarna får frågan: Vilken hjälp behöver du? Då kan vi i sst också göra olika stödinsatser.

 

Nu har Alma Ström startat en så kallad study group med en kompis efter skoltid på tisdagar. Många lärare finns fortfarande kvar på skolan och deltagarna kan göra sina uppgifter och få extra stöd.

– Jag träffar Paulina, psykologen en gång i veckan. Det handlar om att jag vill bli bättre på studieteknik, alltså på själva pluggandet. Man får en varm positiv känsla av att Paulina börjat här. Hon öppnar upp dig, får dig att känna dig bekväm, säger Alma Ström.

Birkagårdens rektor Lars Kling är nu inne på sitt tredje läsår. Han arbetade tidigare på Stadsmissionens folkhögskola. Där var deltagarnas problem även av social karaktär och extra lärarresurser var viktiga. På Birkagården handlar det om Asperger och ADHD och stödet består av mer specialkompetens, säger han.

– När jag började som lärare inom folkhögskolan för femton år sedan hade många deltagare gått tvåårig linje på gymnasiet. De var relativt studiestarka och välfungerande. Sen har det blivit vanligare med yngre deltagare som hoppat av gymnasiet, har studiesvårigheter och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Behovet av en psykolog har funnits länge på Birkagården berättar specialläraren Johanna Wennerstrand:

– Jag, de andra i teamet och flera lärare har tjatat om en psykolog de senaste fyra fem åren. Argumenten emot har ständigt varit att vi inte har råd. Att vi fick det nu beror säkert på att behovet av psykologiskt stöd har ökat.

Rektorn Lars Kling är glad över att han tog beslutet om att tillsätta en skolpsykolog:

– Diagnoserna har blivit ett arbetsmiljöproblem för lärarna som inte känner sig utbildade för detta. Därför blev anställningen av en psykolog en lämplig satsning.

Rekryteringsprocessen av en skolpsykolog blev lång, trots att många med formell kompetens sökte. Men skolan ville ha inte någon som stängde in sig på rummet med varje enskild deltagare, utan en person som tog aktiv del i skolsamhället.

– Psykologen blev en stor avlastning för oss alla. De deltagare som inte fått diagnos än, och som vill undersöka om de behöver det, går och pratar med henne. Sen får hon göra bedömningen om de ska remitteras vidare. Det är ett långt steg för många deltagare att söka hjälp utifrån, nu finns det på närmare håll, säger Johanna Wennerstrand, som är den som verkar vara överallt på skolan.

Men hon tar sig tid och visar oss in i lärstudion. Här får eleverna frid och ro.

– Det finns tyvärr för få sådana här rum hos oss. Och vi har ständigt tidsbrist. En del deltagare skulle behöva en egen stödperson hela tiden.

Hon är mycket glad över att ingå i Studerandestödsteamet och berättar att ytterligare två personer är knutna dit: Tony Martin som jobbar som stödperson och lärare i engelska och Josh Good som ger stöd i matematik. Samtidigt ifrågasätter hon diagnoserna och deras betydelse för deltagarna.

– Min inställning till diagnoser är tudelad. Å ena sidan är de ett verktyg som kan korta av vägen till egen och andras förståelse för hur livet ser ut för en enskild individ. Å andra sidan är vissa diagnoser behäftade med ett stigma. En npf-diagnos är en häls-odiagnos som exempelvis diabetes. Den innebär att du måste anpassa ditt liv efter vissa förutsättningar. Det största stödet vi kan ge alla är att inse att en god förstående miljö kan få alla att växa.

ur Lärarförbundets Magasin