Läs senare

Hamed var ensamkommande som blev folkhögskollärare

ReportageHamed Ubaidi Karlsson kom till Sverige som 17-åring. Tack vare folkhögskolan integrerades han i samhället på tre år. Nu jobbar han som lärare på folkhögskola.

04 Dec 2017
Hamed var ensamkommande som blev folkhögskollärare
På Siljesgården i Leksand bodde Hamed när han kom till Sverige som ensamkommande 17-åring. Nu jobbar han här som lärare på Leksands folkhögskola.

Hamed Ubaidi Karlsson är tillbaka där allt började. Han öppnar den reglade trädörren till Siljegården, ett timrat trähus i två våningar och kliver över tröskeln.

– Det var hit jag kom, säger han.

– När jag först kom till Sverige.

Fast den första anhalten när han anlände till Sverige efter fem år på flykt var egentligen ett transitboende i Malmö. Därefter fick han och två andra ensamkommande flytta till Siljegården på Leksands folkhögskola.

– Det var väldigt bra här. Vi var först tre killar och sedan gick det några veckor innan det kom fler. Det gjorde att vi hann lära känna varandra, landa lite och knyta an till personalen.

Nu är han tillbaka som lärare. Om ett par minuter kommer de första deltagarna till kursen Integration i praktiken, att dyka upp. Vi går upp för trappan och tittar in i elevkorridoren på andra våningen.

– Där bodde jag, innanför den dörren, säger Hamed och pekar. Han vill inte knacka på och störa den som bor där nu. Vi hälsar på en kille som sitter vid ett bord och pluggar och går ner till lektionssalen igen.

Om någon skulle se honom nu, gå uppför trappan och ner igen. Leda en lektion med stor självklarhet och sedan ta bilen från Leksand och hem till Borlänge. Då skulle de förmodligen se helt vardagliga saker, inget anmärkningsvärt alls. Men för Hamed fanns det länge en tid när han inte alls kunde gå i trappor och när hans familj var så fattig att de inte hade råd med läkarvård för sonen. Att han nu står här och undervisar andra i integration tycks bottna i en ofattbart stor portion mod och envishet.

 

Hamed är född i Afghanistans tredje största stad Herat. Han har sex syskon,

På kursen Integration i praktiken får deltagarna höra Hameds historia och diskutera kring frågor de själva upplevt i kontakten med ensamkommande nyanlända. Fotograf Maria Hansson.

pappan är lastbilschaufför och mamman har tagit hand om barnen. När han var två år upptäckte hans föräldrar att Hamed inte lärde sig gå som andra barn. Han reste sig, ramlade, reste sig igen och ramlade igen. Bland grannarna var han känd som pojken med sår på knäna. Det visade sig att han hade polio, en sjukdom som i Sverige är på gränsen till utrotad men som fortfarande är ett utbrett problem i många fattiga länder utan tillgång till allmän vaccinering.

Hans mamma brukade massera hans fötter, men i övrigt fick han ingen hjälp. I Afghanistan är det vanligt att barn börjar arbeta vid åtta års ålder och Hamed gjorde halvdagar på en mekanisk verkstad efter skolan.

– Det var tyngre för mig än för de andra, eftersom jag hade svårt att gå. Men jag kämpade på.

En dag såg Hamed en uppslagen tidning med en bild som föreställde en man som satt på en bänk i en park. Grönskan runt omkring mannen var en stor kontrast mot det torra landskap han kände igen och mannen såg lycklig ut. Hamed var då åtta år och bestämde sig för att försöka bli lycklig.

– Jag kände att jag vill inte vara i det här landet. Jag ville vara någonstans där jag kunde bli lycklig.

Han var bara 13 år när han flydde från Afghanistan, ett land som vid det laget börjat bli söndertrasat av talibaner.

– Jag var egentligen inte så stark och behövde hjälp uppför trappor men jag tänkte att nu är det dags. Då hade jag jobbat lite som målare och tjänat motsvarande 400 kronor, som knappt räckte till gränsen till Iran.

För den som måste lämna sitt land finns olika sätt att fly. Har man mycket pengar är allt lite enklare och går snabbt. För den som är fattig är det svårare. Hamed var både fattig och sjuk. Hans vänner bar honom över bergen mot Iran. Den flyktväg, som tagit några månader för andra, skulle för honom ta fem år.

– Eftersom jag inte hade några pengar stannade jag och jobbade i olika länder för att kunna komma vidare. Mest byggarbeten och det var väldigt svårt eftersom jag hade ont i kroppen och inte alltid fick betalt. I Iran fick jag till exempel betalt för tio dagars jobb när jag hade jobbat fyra månader. Men det är lätt att utnyttja den som jobbar illegalt, vi kunde ju inte gå till polisen.

Vid ett par tillfällen under de här åren var Hamed nära döden. En gång var i en överlastad uppblåsbar liten gummibåt på Medelhavet. Motorn slutade fungera och människorna i båten började paddla mot ljuset som syntes i horisonten. Det blåste upp till storm.

– Det ljus vi hade sett längre bort försvann och det kom en stor våg. Jag, som satt längst fram och styrde, vände mig om och sa till de andra att vi kommer inte att överleva. De började gråta och skrika. Två barn var med och barnens skrik var det värsta av allt.

Mirakulöst nog överlevde alla inte bara en, utan flera höga vågor. En man ramlade ur båten och de vände och hämtade upp honom. Utanför den grekiska ön Lesbos plockade sjöräddningen upp båten och tog dem i land.

– När jag flydde tänkte jag aldrig på vart, bara att jag ville komma till ett bättre land. I Grekland började jag tänka på vilket land är bra, var kan jag få uppehållstillstånd? Och då fick jag höra att Sverige är ett bra land.

 

Tillbaka till Siljegården. Deltagarna i kursen Integration i praktiken har bänkat sig

– I Afghanistan börjar många jobba när de är åtta år. Ibland tror jag att många av oss tar igen de förlorade åren, att vi aldrig har fått vara barn, och blir mer lekfulla som vuxna«, säger Hamed. Fotograf Maria Hansson

i lektionssalen. De jobbar alla med nyanlända, till exempel som gode män och behandlingsassistenter, men kursen är öppen för alla. Dagens lektion ska handla om kulturkrockar. Hamed lägger på två bilder på overheaden. Den ena, med texten »waiting for the bus like a swede«, föreställer en rad människor som står på flera meters avstånd från varandra på en snöig busshållsplats. Den andra föreställer ett trafikkaos i Afghanistan med tutande bilar överallt.

– Vem har företräde här egentligen? säger Hamed och deltagarna skrattar.

Han frågar dem om exempel på vanliga kulturkrockar och flera förslag kommer upp, till exempel barnuppfostran, religion, högtider, sociala koder, kvinnosyn, nakenhet och mat.

Deltagarna berättar om ensamkommande som klagar på maten och andra som tar alldeles för mycket mat på tallriken och sedan slänger.

– När man är van att äta det som man får, då tar man jättemycket för man vet inte om man får mat dagen efter. Jag åt löv när jag var på flykt och hade gått tre dagar utan mat. Men det går över med tiden.

Han konstaterar också att diskussioner kring mat ofta är ett uttryck för något annat.

– Många av oss som kommer från andra kulturer har svårt att uttrycka hur vi mår. Ingen har kanske frågat tidigare och ibland saknar vi ord för känslorna. Att klaga på maten blir ett sätt att utrycka problem som egentligen ligger någon annanstans.

Eftersom Hamed själv har jobbat på ett boende där det bodde ensamkommande ungdomar har han hittat en lösning på problemet.

– Laga samma mat som alltid men ha på mer olja och tomatpuré så blir alla väldigt nöjda.

 

Att kunna prata om hur han mådde var ett problem också för Hamed i början. På boendet fanns en boendebehandlare som pratade persiska och som lyssnade. Bit för bit kunde han berätta sin historia. Men när han började läsa svenska var det kämpigt, koncentrationen försvann efter bara några minuter.

– Jag har integrerat mig i samhället på tre år och man brukar säga att det tar sju till tio år. Att det gick snabbare för mig beror till stor del på folkhögskolemodellen. Jag började på allmän linje här i Leksand och det var perfekt för mig, då kunde jag läsa två ämnen åt gången i stället för allt samtidigt. Det gjorde det lättare att koncentrera sig.

Efter att ha avslutat allmän linje började han jobba på ett behandlingshem och läste samtidigt en utbildning till behandlingsassistent på Härnösands folkhögskola.

– Utbildningen, som var på halvtid och distans, var riktigt bra. Jag har alltid varit intresserad av psykologi och där lade jag en grund för hur man kan bemöta människor som mår dåligt.

I Sverige kunde han också börja få hjälp med sin sjukdom och genomgick en operation.

– När man kommer hit börjar en helt ny resa. För många kommer problemen upp till ytan när tillvaron känns tryggare och det är som en berg- och dalbana i måendet. Man tänker på de man har lämnat, trauman man har gått igenom och hur man ska kunna skicka pengar till sin familj. En sak som gör det svårt för många är att asylprocessen tar så lång tid. Jag kom 2009 och då tog det bara ett par månader men nu kan människor få vänta i två år. Många mår väldigt dåligt.

För att hålla sig flytande och inte grubbla för mycket satte Hamed upp ett mål: Att lära sig svenska så fort som möjligt.

– Nu sätter jag upp nya mål hela tiden. Jag har precis börjat studera journalistik och målet nu är att läsa klart utbildningen, skriva en bok om mitt liv och att föreläsa så mycket jag hinner.

 

Det var i samband med en föreläsning på Leksands folkhögskola som

– En sak jag försöker förmedla är att man ska försöka vara en aktiv lyssnare. Många nyanlända har aldrig fått berätta sin historia och att ha någon som lyssnar kan vara en lättnad. Fotograf Maria Hansson.

diskussionen föddes om att starta kursen Integration i praktiken. Att en ensamkommande själv skulle berätta om sina erfarenheter var något helt nytt och så vitt Hamed vet är kursen unik i sitt slag. Kursen är upplagd på fem träffar. Under den första berättar Hamed om sin flykt. Sedan handlar träffarna om bemötande, kulturkrockar, mående och hur man kan gå vidare.

– Jag kan bara prata från mitt eget perspektiv. Men en sak jag försöker förmedla är att man ska försöka vara en aktiv lyssnare. Många nyanlända har aldrig fått berätta sin historia och att ha någon som lyssnar kan vara en lättnad. Man ska inte pusha på om någon inte vill prata, men finnas där om personen vill.

När han ser tillbaka på sitt liv konstaterar Hamed att han har kommit så otroligt långt. Från den fattiga tillvaron hemma i Herat till ett »riktigt« liv med jobb, familj, egen bil och lägenhet. Han har till och med fått träffa kungen här på Leksands folkhögskola, och pratat lite med honom och Silvia om sina upplevelser. Men han känner en sorgsenhet när han tänker på åren på flykt.

– Det är fem år jag inte får tillbaka. När andra ungdomar gick i skolan kämpade jag för att komma till nästa land. Det känns som om jag ligger efter alla andra.

Det var en fjärdedel av ditt liv?

– Ja. Fast ju äldre jag blir, desto mindre del av mitt liv blir ju åren på flykt, procentuellt sett. Men det var fem långa år.

 

ur Lärarförbundets Magasin