Läs senare

Folkhögskolans lärare en tryckkokare av personligheter

ReportageFolkhögskolan är en kokande kittel av olika personligheter och traditioner som är så starka att oavsett yttre förändringar lever de sitt eget liv. Det säger Sam Paldanius som forskat i folkhögskolans praktiska vardag. Folkhögskolepedagogiken är något mer än bara pedagogiken.

04 Mar 2017
Folkhögskolans lärare en tryckkokare av personligheter

Flummig. Ungefär så sammanfattar Sam Paldanius svaret på frågan vad som är folkhögskolemässigt och folkhögskoleanda. Men han använder inte ordet i negativ bemärkelse. Tvärtom kan han tänka sig att det är det som förklarar att en så stor del av folkhögskolans deltagare är så nöjda med sin tid på folkhögskola.

– I rapporten har vi varit lite provokativa och påpekat att det finns en viss flummighet, säger Sam Paldanius. Vanligtvis är reaktionen på flummighet att det inte är bra. Men tänk om det är så att det är flummigheten som är det konstituerande i sammanhanget. Ett finare ord är att säga ett reflekterande förhållningssätt. Det låter mycket bättre. Men vad är det egentligen?

– Visst skulle det vara värdefullt om vi kunde nåla dit en definition men poängen är att jag inte kommer kunna det! Och då får man fundera på vad det är i så fall. Kan man kanske beskriva det som ett ideal som är till för att vara ett abstrakt ideal.

Sam Paldanius är fil.dr och forskarassistent vid Linköpings universitet , avdelningen för studier av vuxen utbildning, folkbildning och högre utbildning (numera universitetslektor vid Örebro universitet). Tillsammans med Charlotte Alm, också Linköpings universitet, har han gjort en delstudie om folkhögskoleanda och folkhögskolemässighet inom ramen för forskningsprojektet Folkhögskolans praktiker i förändring. Syftet är att ta reda på hur orden anda och mässighet används i folkhögskolans praktik. I en första delstudie har han dels undersökt hur orden används av folkbildningen i texter på internet, dels djupintervjuat elva lärare på tre folkhögskolor.
– Den som skrivit mest och bäst om särarten är Gunnar Sundgren, säger Sam Paldanius. Men Sundgren konstaterar att han inte alls vet vad det är. Han föreslår att det verkar vara ett slags mentalitet hos folkhögskolans lärare.

År 2005 skrev Gunnar Sundgren en SOU-rapport där han drog slutsatsen att särarten inte finns, vilket väckte en del protester. Liksom andra forskare som skrivit om särarten på folkhögskola byggde hans slutsatser på vad andra skrivit i ämnet. Ingen har undersökt vad det innebär i folkhögskolans praktik, något Paldanius nu har gjort.

– Det verkar vara situationen i hög grad som avgör vad andan handlar om, säger Sam Paldanius. När lärare pratar om det kring sin undervisning har det en betydelse, hur de lägger upp den och vilken plan de har. Pratar man specifikt om vad deltagarna gör får det en annan betydelse. Pratar man om personalmöten eller hur man har det på skolan använder man en tredje betydelse.

Tidigare forskning har visat att folkhögskollärarna har en integrerad syn på undervisning där ämnenas speciella företräden är kraftigt nedtonade och anpassade till deltagarnas förutsättningar.
Liknande slutsatser kommer även Sam Paldanius fram till i sin rapport. Folkhögskollärare verkar styras av något slags ideal skriver han och lägger sig nära Gunnar Sundgrens tankar om en mentalitet. Det kanske starkaste gemensamma mönstret var en kollektivistisk människosyn, där en enskild deltagare framstår som svag och gruppen som stark – den vanligaste formen i folkhögskolans undervisning. Deltagare som vill köra sitt eget race styrs mot att anpassa sig till och hjälpa till i gruppen och som anses vara en del av andan och det folkhögskolemässiga.

”De huvudsakliga idealen tolkar vi som en kollektivistisk och humanistisk människosyn, ett pedagogiskt, demokratiskt och traditionsbundet synsätt”, skriver han och Charlotte Alm i en artikel i ”Årsbok om Folkbildning”.

Sam Paldanius skriver också om en annan viktig del för folkhögskollärarnas syn på andan och mässigheten i undervisningen, det är att den får ta tid. Deltagarna är olika, har olika förutsättningar, har mer eller mindre studievana, är mer eller mindre motiverade. Dessa olikheter sätter också sin prägel på undervisningen och skapar konflikter. En del vill snabbt läsa upp sina betyg och vill helst köra sitt eget race. Andra, ofta äldre deltagare är mer intresserade av folkbildningen. En tredje grupp är överhuvudtaget inte intresserade utan känner sig tvingade att vara där. Konflikterna leder till en undervisningssituation som man knappast finner i reguljär vuxenutbildning och som folkhögskollärare måste förhålla sig till.
”När det gäller ordet anda tolkar vi det som att lärarnas förhållningssätt i termer av erkännande av deltagarnas olika erfarenheter och behov av tid är en viktig sida av undervisningen som bäddar för en förhärskande stämning. Det finns en anda av respekt för vuxna människors olikheter”, skriver man i årsboken.
Du nämner i rapporten grupparbeten, att man ska lära sig själv, är det något du menar är typiskt för folkhögskolan.

– Det finns mycket sådant i andra utbildningar. Den reguljära vuxenutbildningen har gjort stora förändringar i samband med kunskapslyftet och jobbar med grupper och har något som påminner om folkhögskolans metodik.

Finns det då något som särskiljer?

– Jag tror det. Om du jämför reguljär utbildning som börjat använda den här typen av metodik med en folkhögskola, där man på rimlig grund kan säga att här finns nog lite anda och engagerade lärare, då föreligger en väldig skillnad mot den reguljära utbildningsanordnaren. Det är någonting mer än bara metodiken. Den ligger kanske utanför stan och har internatboende. Där finns en tradition, byggnader, kollegor som jobbat i 20-30  år och  kan alla historier om vem som gjorde vad, vem som var väldigt duktig, hur deltagarna var för 20  år sen etc.

– Du har en annan formell ram, en annan styrning jämfört med den reguljära utbildningen och en annan deltagargrupp. Den reguljära vänder sig i huvudsak till dem som vill komplettera sina betyg och helst göra det fort. Folkhögskolan har ett mycket bredare utbud. Är det inte drama, så är det hantverk, musik, journalistik etc. Om man kokar ihop det och placerar det i en människas upplevelse tror jag att det blir något annat än att bara gå till skolan på dagen och sedan gå hem. Det är någonting mer än bara metodiken.

– Ett par lärare berättade att detta med anda och mässigheten kanske kan exemplifieras med en lampa som lyser, något som konstant finns där, samtidigt som man gör olika saker. Över tid händer det något. Deltagare börjar på allmän linje och går i två år. I början behövs det en massa styrning därför att de är apatiska, vill ingenting. När det gått ett halvår börjar de kvickna till. Efter ett år har många ett eget fokus och vill något. En av de förklaringar jag fått är just att andan har spelat in. Alltså det vi inte riktigt kan ta på. Tekniskt sett har läraren gjort vissa saker, men vad som är den där faktor x som gör att soppan smakar så bra är det svårt att få tag på.

En annan intressant uppgift i rapporten är att två av tre lärare aldrig har fått någon introduktion till vilken pedagogik och didaktik som används eller vad anda och mässighet innebär på deras skola. Nyanställda känner svårdefinierade förväntningar men exakt vad dessa består i har de svårt att beskriva. Men det som utåt sett verkar vara en total frihet i undervisningen styrs av dolda normer som överförs från äldre till nya lärare, något Paldanius tror stärker folkhögskoleandan och det folkhögskolemässiga i framtiden.

– Det blir konsekvensen av den empiri vi har om folkhögskolan och den teori vi använder. Vi utgår ifrån att det är mycket i samhället som är trögt. Vi vill reformera och förändra men de flesta av oss upptäcker att det går långsammare än man skulle önska. Varför det? Vi tror att det är så här: Det finns spänningar mellan olika företrädare inom folkhögskolan, olika personligheter. Den här komplexa soppan som då uppstår är en fantastisk grogrund för att andan och mässigheten ska reproduceras. Och det sker genom väldigt enkla mekanismer.

– Det tydligaste exemplet är att nyanställda kanske behöver fråga om råd. Den som svarar är en senior folkhögskollärare, som berättar om något på ett ganska tekniskt sätt: ”Gör så här, det brukar fungera”. Men då menar vi att det inte bara är det som äger rum. Vad innebär det att fråga en senior lärare i det här sammanhanget, på folkhögskola? Varför har den seniora läraren mer status för den nyanställde. Det är ju för att denna miljö i praktiken tillskriver den personen erfarenheter, har kanske bra folkbildningskunskaper, har lärt sig mycket och förstår det här folkbildningssammanhanget. Och det ges ett visst värde i folkhögskolan.

En fråga är om det är den intima miljön på folkhögskola, jämfört med reguljär utbildning, som främjar den här typen av relationer?

– Ja, men inte bara intimiteten, jag tror att traditionen också gör det. Folkhögskolan är en organisk helhet. Där finns en mix av olika typer av lärare, olika personligheter, en mångfald. Jag har liknat det vid  en tryckkokare av personligheter, både lärare och deltagare. Det är ju ett otroligt pedagogiskt instrument att få en människa att växa. Det är rena drivhuset!

Folkhögskolan handlar mer om personerna, relationerna, och en tradition som reproduceras och som oavsett yttre förändringar lever sitt eget liv?

– Just det! Och ett viktigt skäl är att du inte kan ta på det. Enligt organisationsteoretiska modeller är allt enhetligt men det är det inte på folkhögskola, det är personligt. Tänk om man skulle kunna placera in er i en kategori, då skulle det vara lätt för mig som inhyrd konsult att göra översikter och behovsanalyser och skapa lite morötter och påtryckningsmedel för att få saker att hända. Men jag misstänker att det på många folkhögskolor finns väldigt komplexa relationer. Det går inte riktigt att sätta fingret på det, samtidigt är det ganska starkt. I det här sammanhanget finns en känsla för spelet. Jag tror att det är många rektorer som har svurit på sina rum över att det är så fruktansvärt krångligt att förändra.

I en tredje studie, som fortfarande är obearbetad, har Charlotte Alm skickat ut en enkät med 90  påståenden och frågor till Sveriges alla folkhögskollärare, 2 400  folkhögskolelärare, som är anställda 20  procent eller mer. Hälften, 1200-1300  lärare, svarade, vilket gör att det inte går att använda statistiskt.

– Vi fick ett fruktansvärt bortfall på grund av halvtaskig tidsperiod, kanske lite för krångliga, sonderande frågor. Men fortfarande är det en enorm uppsättning människor. Vad de säger om anda och mässighet är väldigt betydelsefullt.

Publicerad i Folkhögskolan nr 5 2008

ur Lärarförbundets Magasin