Läs senare

Båtbyggandet får deltagarna att växa

ReportageI hantverket förenas alla kunskapsformer. Teori. Praktik. Omdöme. Men också konsten och skönheten. På båtbyggarlinjen på Stensunds folkhögskola lär sig deltagarna inte bara att bygga båtar. Hantverket lär dem också något om dem själva. De blir klokare och växer som människor.

01 Mar 2017
Båtbyggandet får deltagarna att växa

I slutet på nittiotalet satt Preben Möller och lyssnade på en föreläsning med pedagogikprofessorn Bernt Gustavsson som talade om olika former av kunskap. Preben Möller var ansvarig för båtbyggarlinjen på Stensunds folkhögskola sedan starten 1994. Han hade haft ett eget snickeri i Dalarna och på fritiden ägnat sig åt båtar och segling. När han var 35 år flyttade han till Järna och börjar arbeta som slöjdlärare på Solvikskolan, en waldorfsskola. Han tyckte om deras syn på tillvaron. Hela människan. Hur de jobbade med miljön, både den inre och den yttre. Och de skapade, gjorde vackra saker. Det var trädgården. Maten. Arkitekturen. Färgerna. Naturmaterial.

Eftersom skolan låg vid vattnet började han förverkliga sin dröm att bygga båtar. Tillsammans med elever och föräldrar byggde de en typ av båtar som var något av de vackraste han hade sett: Norska nordlandsbåtar med höga stävar, som vikingabåtarna. Efter några år kände han att han bara ville hålla på med båtbyggeri. Då dök visionen upp om en båtbyggarskola. Det skulle vara båtbyggeri, repslagning, tjärbränning, segelsömnad och segling. Det skulle vara sexton elever. Det skulle vara havet, vinden, vågorna och naturen. Men ett så komplicerat hantverk gick inte att genomföra med barn. När en vaktmästare från Stensund besökte Solvikskolan, i ett helt annat ärende, blev han så begeistrad över att man byggde båtar att han sa: Det här måste vi ha på Stensund! Preben Möller visste inte vad Stensund var.  Och han visste inte att han hade skapat den perfekta folkhögskolekursen, som han såg det.

När han lyssnade på Bernt Gustavsson hade båtbyggarlinjen funnits i fem, sex år.  Men han hade svårt att få förståelse för linjen från utbildningspolitiskt håll. Preben Möller ville utveckla en pedagogik på hantverkets villkor och höja hantverksutbildningarnas status men istället hade slöjden tryckts bort från skolan och hantverksutbildningarna akademiserats. Båtbyggeriet, liksom andra hantverksutbildningar, var ifrågasatt av utbildningskretsar i samhället som inte förstod dess värde eftersom man inte kunde peka på någon omedelbar nytta. Vad lär sig människor av att bygga båtar? Hur många blev båtbyggare efter utbildningen? Utbildning ska ju leda till ett yrke.

Preben Möller fann ett stöd i Bernt Gustavsson när denne talade om Aristoteles jämlika syn på olika former av kunskap, och som kritiserade uppdelningen mellan den vetenskapliga kunskapen, episteme, och den praktiska kunskapen, techne. Det var bara den teoretiska kunskapen som gavs ett värde medan praktisk kunskap nedvärderades. Men Aristoteles talade också om en tredje kunskapsform, fronesis, den praktiska klokheten. Aristoteles menade att det inte går att vara klok utan att samtidigt arbeta för det goda, för att människor ska få det bättre. Det handlar om etik och värderingar. Vårt förhållande till människor, till varandra, till samhället. Det vi arbetar för gör vi för den sociala gemenskap vi lever i.

Efter föreläsningen gick Preben Möller fram till Bernt Gustavsson och berättade att han kände igen sig i allt det Bernt Gustavsson talade om. Han sa: Det är precis så vi jobbar på båtbyggarlinjen. Vi använder alla tre kunskapsformerna. Teori. Praktisk kunskap. Praktisk klokhet. Det är hantverkets pedagogik.

– En hantverkare är alltid inställd på att lösa en massa problem.Hela tiden. Ingen hantverkare känner igen den här uppdelningen mellan teori och praktik. Det handlar inte om episteme, påståendekunskap. Det handlar inte heller bara om techne, hur man gör, det är mer än så. I Grekland innebar fronesis att folk gick till politikerna med sina olika intressen, kortsiktiga och långsiktiga, och politikerna skulle väga av och fatta kloka beslut utifrån ett gott omdöme. Som hantverkare får du problem som gör att du måste tänka, avväga och fatta beslut om hur du ska gå vidare, säger Preben Möller när vi satt oss ned i det trånga kontorsutrymmet, en liten skrubb som på ett bakvänt sätt markerar att det som är viktigt sker inte här. Det viktiga sker i verkstaden. I människorna. På havet, när båtarna har satts i sjön och deltagarna möter vinden och vågorna.

 

Det första som möter en besökare efter att ha gått nedför en lång backe är ordet Båtateljé, som ett slags markering, på ena kortväggen av en faluröd vinkelbyggnad i trä med gula knutar. Men de flesta säger bara verkstan. Inifrån byggnaden hörs hammarslag, en borr som viner i olika tonarter när den tränger ned i träet och en sågmaskin ackompanjerar med sitt skrik i ett tonläge som nästan gör ont i öronen när sågens tänder skär upp långa relingslister.

Verkstaden består av två lokaler. I den ena håller man på att bygga två klinkbyggda allmogebåtar, små segelbåtar i furu och ek som vilar på varsin båtbädd. I den andra håller ytterligare tre båtar på att färdigställas. Deltagarna är i slutfasen av ”bordläggningen”, där man bygger upp båtens svängda sidor med ”bord”, plankor som lagts om lott, i klink. Borden har ”basats”, värmts upp, för att de lättare ska kunna böjas till efter båtens form. Men mycket återstår. Spanter, nitning, relingslister, center­bord, årtullar, åror, rorkult, roder, bänkar. Båtarna ska oljas in med linolja – igen och igen och igen. Sista gången förseglas den med kokt lin­olja. Det är inte långt kvar till sjösättning så det börjar bli bråttom. Men trots det vilar ett lugn över lokalen. Det sägs inte mycket, utom när det behövs. Arbetet utförs tyst och koncentrerat. Det som talar är hammare, borr, såg, stämjärn och hyvel.

Längst in i lokalen jobbar Björn Jägerstedt med att renovera sin egen båt. Förra året fick han avtalspension från sitt arbete som ingenjör på Eriksson i Katrineholm Han närmade sig 60 år. Han ringde Preben Möller och frågade om de tog emot gamla gubbar. Det gjorde de. I början av hösten gör klassen en tiodagarssegling. Ett av inslagen är att deltagarna vid lägerelden på kvällarna berättar sina livshistorier. En del av dem som söker till skolan har en trasslig bakgrund med missbruk och kriminalitet. Ett par med den bakgrunden går också på båtbyggarlinjen. När Björn Jägerstedt lyssnade insåg han att han varit lyckligt lottad i livet.

– Min livshistoria blev ganska kort. När man hör alla andra berätta så … jaha, vad har jag att komma med? En annan som kommer från en ganska simpel, trygg, normal uppväxtmiljö. Men efter ett tag upptäcker man att man gör en väldig nytta med de erfarenheter man har.

Björn Jägerstedt ville gå båtbyggarlinjen för att lära sig bygga båt men han insåg efterhand att den bestod av något mer.

– Det är femtio procent att bygga båt och femtio procent människor. Pelle och Preben är oerhört lyhörda. De fångar hela tiden upp stämningar, hur det är i gruppen. Går in och styr upp. Plockar ut och pratar med dem som inte är riktigt med. Det är fantastiskt att få vara med i det här. På fredagarna sitter vi i cirkel, då vi går laget runt och berättar hur veckan har varit och delar med oss av våra känslor. Då fångar man upp mycket av de yngre, kanske lite osäkra och hur de har det.

Björn Jägerstedt ursäktar sig, går iväg och lägger på mer ved i en eldstad på gården. Eldstaden är förbunden med ”basen”, ett rör där ”borden” värms upp innan de nitas fast i båten.

Inne i verkstan skruvar Annika Mettelsiefen fast en stor tving som håller ett ”bord” på plats medan hon spikar in kopparnitar i träet. När hon besökte Stensund var det inte båtbyggandet som lockade. Det var stämningen. Hon mådde inte bra. Hon studerade på universitet i Tyskland men upptäckte att det inte var det hon ville göra. Hon kom från en kultur där hon upplevde stora krav på sig. Allting skulle vara vara perfekt. Hon försökte alltid göra det rätta, anpassade sig till alla andra men där hon själv försvann.

– Jag ville göra något som var bra för mig, kanske hitta tillbaka till mig själv. Här kunde jag hitta en väg för mig själv, mitt tempo.

Men att börja med ett hantverk som att bygga båt är att möta sina egna tillkortakommanden. Att inte kunna, till en början inte förstå, utan långsamt lära sig bemästra materialet med sina händer, sin kropp. Det blir fel. Man misslyckas, måste göra om, stöter på problem, får göra om igen. Och för Annika Mettel­siefen blev det frustrerande.

– De första veckorna var hemska. Jag kände sådan press. Jag visste inte hur jag skulle göra. Jag pratade med Preben och Pelle. De sa att jag skulle göra något som gav mig kraft. Det spelar ingen roll om båten blir klar eller inte. Jag gör det här för min egen skull. Det ska vara roligt.  Och just då var det inte roligt för mig. Det var så skönt att höra Preben säga: Ni ska lägga er skönhet i båtarna. Det ska inte vara perfekt. Det ska inte vara exakt. Ni ska lägga skönhet i det ni gör, så blir det skönt.

Vid en av båtarna står Erik Holst och mäter upp för bordläggningen. Han gick här 2005 – 2007. Han var 24 år och ville lära sig bygga båtar. Efter tiodagarsseglingen sattes de ihop i båtlag, den grupp som skulle bygga båten. Erik Holst hamnade med två killar som hade ganska mycket problem och ingen hantverkserfarenhet.

– Det var ett evigt slit, Jag ville ju få båten byggd. De ville inte riktigt. Jag tog ansvar för att det skulle vara rätt skruvar i stäven. Jag sprang runt och gjorde om deras jobb. Jag borde inte ha gjort det. Men jag var helt fokuserad på jobbet. Då gick Preben och Pelle in och styrde upp lite grand. Och det var en aha-upplevelse. Just det där att ta ett större ansvar för folk runt omkring. Jag tog ansvar för att det skulle vara rätt skruvar i stäven men jag tog inte ansvar för dem.

Sedan dess återvänder han flera gånger varje år. För att hjälpa till eller bara vara här och samtala med Preben Möller och Pelle Nestorzon, den andre läraren på linjen. Nu är han här för att hjälpa till.

– Särskilt när jag ska göra större förändringar i mitt liv kommer jag hit och pratar med dem.

Arjuna Kendziersky kämpar också med att få ett bord på plats i stäven. Han pressar bordet med hela kroppen och skruvar till slut fast det med tvingen. Arjuna Kendziersky är certifierad arborist, träd­vårdare, född i Tyskland och kom till Sverige när han var 13 år. Han har eget företag och har alltid älskat att hålla på med trä. Men när han började på båtbyggarlinjen var han i praktiken utbränd. Under tiodagarsseglingen kollapsade han, hallucinerade och hamnade på sjukhus. Han hann vara med och lyssna på några livshistorier.

– Jag kan inte bara sitta och lyssna. Det var tungt och jag blev väldigt påverkad. Men idag ser jag styrkan med det. Jag är en överkänslig människa. Jag har lärt mig att säga ifrån och sätta mina gränser. Min lösning är att hitta någon utifrån som hjälper mig att hitta en lösning. Jag har lärt mig samarbete och jag har en klar bild av vad jag vill göra i mitt yrke.

Men det är ett misstag att tro att båtbyggar­linjen är ett slags terapi. Det här är en hantverks­utbildning. Man lär sig bygga båt. Det räcker med att gå runt i verkstaden och se de nästan klara båt­arna. Det är ett intensivt arbete. Varje dag. Från kvart över åtta till halvfem. Tiodagarseglingen, fredagsmötena där man bland annat talar om hur man har det, har vuxit fram av en enda anledning: Det blir bättre båtar.

– Detta med personlig utveckling var inte uttänkt från början utan något som utvecklades efterhand, säger Preben Möller. Det växte fram ur nödvändigheten. Sen har människor dragits till linjen av olika skäl. Båtbyggandet representerar något mer än hantverket. En del kommer för att de vill bli båtbyggare och jobba med det. Andra kommer för den personliga utvecklingen eller för stämningen eller för att göra en paus i livet. Några får också jobb som båtbyggare efteråt.

Pelle Nestorzon har kommit in i rummet och satt sig. Han gick själv båtbyggarlinjen i början av 2000. Han arbetade tidigare som förskollärare och fritidspedagog men har alltid haft ett stort intresse för båtar. Nu har han själv jobbat som lärare i tolv år på båtbyggarlinjen. När jag berör deltagarnas tal om den personliga utvecklingen är det som att Preben Möller vill värja sig något mot det och betonar båtbyggeriet.

– Både jag och Pelle är båtnördar, säger han. Vi skulle önska att alla var båtnördar. Men det viktigaste är ju när människor växer.

ur Lärarförbundets Magasin